dag 03 - mina föräldrar
Oj.
Jag börjar med mamma, hon är nog den jag älskar mest på den här jorden. Fast jag aldrig erkänner det, eller säger det högt. Jag är en kopia av henne, på sättet. Enligt andra till utseendet också. Vi är så lika att jag inte vet vad. Vilket är bra. Men kan också vara sämst då man kan krocka en del, haha. Hon känns som min mamma, men även som en syster. Vi har samma storlek i kläder vilket kan resultera i både gott & ont, är man tjej förstår man. Vi har även samma skostorlek men där delar vi inte lika mycket. Hon lyssnar på allt möjligt precis som mig men hon tål nästan inte ihop, som jag istället älskar. Hon älskar djur lika mycket som mig. Hon är lättroad precis som mig. Hon har haft det tufft med mig och jag älskar henne för allt hon gjort och för att hon fortfarande står ut med mig efter snart 19år. Min mamma är den bästa.
Min pappa, hm. Fram till 2006 var jag hos min pappa varje sommar i tre veckor, tror jag. Inge mer än så. Jag vet faktiskt inte varför jag aldrig var där oftare, varför jag inte varit där en enda gång på 4 år nu.
Jag älskar min pappa lika mycket som jag älskar min mamma, men pappa och jag har inte samma relation då jag inte bott med honom i 14 år som jag har med mamma. De senaste åren har saknaden avtagit och istället har jag insett att jag inte vill åka dit i två-tre veckor för att veta att jag måste stå där på flygplatsen igen och säga hejdå, och inte veta när vi ses igen. Där vet ni varför jag inte tycker om hejdå, någon gång eller överhuvudtaget. Det känns inte värt det. Två veckor är bättre än ingen vecka, sant. Men känslan av att säga hejdå efter så kort tid och veta att det ska ta så himla mycket längre tid innan vi ses igen.
Vi är inte osams på något sätt. Vi vet nog bara inte hur vi ska bete oss efter så pass lång tid.
Det går i perioder, ibland kan jag inte höra en annan person säga pappa utan att bryta ihop och ibland tänker jag inte ens på det. Jag tror jag är van, för i flera år har jag sagt att jag inte har någon pappa. Det är hemskt att säga det, men ibland känns det som att han lika gärna skulle kunna ha gått bort, så död är vår relation. Jag minns inte ens senast vi pratade i telefon. Han skrev ett mail förra veckan på facebook, annars var det väl sist i september, mail via hotmail. Men vi får se om relationen ändras, någon tag kanske jag får en spark i arslet och bokar flyg till Alicante. Kanske, kanske inte. Men fortfarande, min pappa är bäst och jag älskar honom vare sig han tror det eller inte.
Just nu har jag min bonuspappa iallafall som jag är så tacksam för, han är så snäll mot mig och ibland kanske jag inte förtjänar det.
Jag börjar med mamma, hon är nog den jag älskar mest på den här jorden. Fast jag aldrig erkänner det, eller säger det högt. Jag är en kopia av henne, på sättet. Enligt andra till utseendet också. Vi är så lika att jag inte vet vad. Vilket är bra. Men kan också vara sämst då man kan krocka en del, haha. Hon känns som min mamma, men även som en syster. Vi har samma storlek i kläder vilket kan resultera i både gott & ont, är man tjej förstår man. Vi har även samma skostorlek men där delar vi inte lika mycket. Hon lyssnar på allt möjligt precis som mig men hon tål nästan inte ihop, som jag istället älskar. Hon älskar djur lika mycket som mig. Hon är lättroad precis som mig. Hon har haft det tufft med mig och jag älskar henne för allt hon gjort och för att hon fortfarande står ut med mig efter snart 19år. Min mamma är den bästa.
Min pappa, hm. Fram till 2006 var jag hos min pappa varje sommar i tre veckor, tror jag. Inge mer än så. Jag vet faktiskt inte varför jag aldrig var där oftare, varför jag inte varit där en enda gång på 4 år nu.
Jag älskar min pappa lika mycket som jag älskar min mamma, men pappa och jag har inte samma relation då jag inte bott med honom i 14 år som jag har med mamma. De senaste åren har saknaden avtagit och istället har jag insett att jag inte vill åka dit i två-tre veckor för att veta att jag måste stå där på flygplatsen igen och säga hejdå, och inte veta när vi ses igen. Där vet ni varför jag inte tycker om hejdå, någon gång eller överhuvudtaget. Det känns inte värt det. Två veckor är bättre än ingen vecka, sant. Men känslan av att säga hejdå efter så kort tid och veta att det ska ta så himla mycket längre tid innan vi ses igen.
Vi är inte osams på något sätt. Vi vet nog bara inte hur vi ska bete oss efter så pass lång tid.
Det går i perioder, ibland kan jag inte höra en annan person säga pappa utan att bryta ihop och ibland tänker jag inte ens på det. Jag tror jag är van, för i flera år har jag sagt att jag inte har någon pappa. Det är hemskt att säga det, men ibland känns det som att han lika gärna skulle kunna ha gått bort, så död är vår relation. Jag minns inte ens senast vi pratade i telefon. Han skrev ett mail förra veckan på facebook, annars var det väl sist i september, mail via hotmail. Men vi får se om relationen ändras, någon tag kanske jag får en spark i arslet och bokar flyg till Alicante. Kanske, kanske inte. Men fortfarande, min pappa är bäst och jag älskar honom vare sig han tror det eller inte.
Just nu har jag min bonuspappa iallafall som jag är så tacksam för, han är så snäll mot mig och ibland kanske jag inte förtjänar det.
Kommentarer
Trackback
