fjärdemajtvåtusenelva
Idag satt jag på bussen och tänkte på hur bra maj kan bli ändå och hur mycket glädje jag känt dessa första fyra dagar av månaden jämfört med hela april månad, milt sagt.
Det kommer födelsedagar inom familjen, troligtivs finare väder än idag, jag ska ta vara på sista tiden med gosingen, inviga vår och sommar med vänner, gå på bio ovanligt mycket, förhoppningsvis gå på Grönan för första gången i år, osv.
Men... så fick jag samtalet om morfar och mitt humör och mående gick tillbaka till april månad...
Just nu känner jag verkligen att en betydelsefull människa efter en annan försvinner från mitt liv, på ett sätt eller annat, och jag kan inte göra något åt saken. Vad har jag gjort Gud?
Har jag verkligen inte saknat tillräckligt i mitt liv redan så jag slipper det så länge jag lever nu?
Men jag börjar tro att det inte finns något jag inte klarar av längre. Maj ska bli precis så bra som jag tänkt mig och inget ska hindra det. Punkt
