en oändlig sorg med en obeskrivlig kärlek och saknad
"Nos vamos ha hecharte de menos, siempre! Gracias por nuestra hija! Todos dicen que ella es una buena persona y con una corazon grande!! Podrias ser tan orgullo de ella! No entiende ni accepto como es podria pasar, todavia tan joven! Amor para siempre! ( Recuerdas? Siempre y me encanta, tus palabras favoritas!) Duerme con los angelitos. Nos vemos luego pero aún no, tengo que estar aqui por nuestra hija...Tu nos faltas siempre..."
Det är t ex när jag läser det här, som mamma skrev till pappa två veckor efter att vi fått reda på att han gått bort, som jag inser att han faktiskt är borta. Helt borta. Jag vet det. Men förstår det inte. Vill inte förstå och vill inte inse det. Hur det där beskedet skar genom hjärtat och jag föll ihop på golvet, skrikandes och i en panik som inte går att beskriva. Och det är när jag läser det här som alla känslor blir verkliga, dem känns på riktigt.
Nu har jag mailat facebook angående pappas facebook-sida. Det ska nu inte gå att söka på honom, det har blivit en minnessida istället. Men jag kan gå in och se den precis som vanligt, alla hans vänner på facebook kan det.
Och till dem som inte förstår spanska kommer nu en översättning;
"Vi kommer att sakna dig, föralltid! Tack för vår dotter! Alla säger att hon är en bra person med ett stort hjärta! Du kan vara så stolt över henne! Jag varken förstår eller kan acceptera det som hänt, fortfarande så ung! Kärlek för evigt! (Kommer du ihåg? Alltid och jag älskar, dina favoritord!) Sov med änglarna. Vi ses senare men inte än, jag måste vara här för vår dotter... Du fattas oss föralltid... "
Det här är min ungefärliga översättning, det är svårt att översätta direkt och korrekt mellan språken.
Om det fanns något jag kunde göra, säga eller ändra på, så skulle jag gjort det för länge sedan. Jag har ingen större önskan än att du fanns kvar i livet, i mitt liv och som en del av mitt liv. Jag kommer alltid ha ett stort hål i mitt hjärta och i min själ. Ett hål som ingen eller inget kan fylla. Ett hål fyllt av kärlek och frågor.
Och jag är förtvivlad över allt i min framtid som du inte kommer vara med om, som jag inte får dela med dig. Och inte heller din ännu ofödde son, min halvbror. Men jag vet att du ser, och jag vet att du är med oss och skyddar oss. Det enda jag inte vet är hur jag ska kunna flyga till Spanien igen när ingenting är som förut.
När det jag vet som finns kvar av dig är en gravplats.
Det är t ex när jag läser det här, som mamma skrev till pappa två veckor efter att vi fått reda på att han gått bort, som jag inser att han faktiskt är borta. Helt borta. Jag vet det. Men förstår det inte. Vill inte förstå och vill inte inse det. Hur det där beskedet skar genom hjärtat och jag föll ihop på golvet, skrikandes och i en panik som inte går att beskriva. Och det är när jag läser det här som alla känslor blir verkliga, dem känns på riktigt.
Nu har jag mailat facebook angående pappas facebook-sida. Det ska nu inte gå att söka på honom, det har blivit en minnessida istället. Men jag kan gå in och se den precis som vanligt, alla hans vänner på facebook kan det.
Och till dem som inte förstår spanska kommer nu en översättning;
"Vi kommer att sakna dig, föralltid! Tack för vår dotter! Alla säger att hon är en bra person med ett stort hjärta! Du kan vara så stolt över henne! Jag varken förstår eller kan acceptera det som hänt, fortfarande så ung! Kärlek för evigt! (Kommer du ihåg? Alltid och jag älskar, dina favoritord!) Sov med änglarna. Vi ses senare men inte än, jag måste vara här för vår dotter... Du fattas oss föralltid... "
Det här är min ungefärliga översättning, det är svårt att översätta direkt och korrekt mellan språken.
Om det fanns något jag kunde göra, säga eller ändra på, så skulle jag gjort det för länge sedan. Jag har ingen större önskan än att du fanns kvar i livet, i mitt liv och som en del av mitt liv. Jag kommer alltid ha ett stort hål i mitt hjärta och i min själ. Ett hål som ingen eller inget kan fylla. Ett hål fyllt av kärlek och frågor.
Och jag är förtvivlad över allt i min framtid som du inte kommer vara med om, som jag inte får dela med dig. Och inte heller din ännu ofödde son, min halvbror. Men jag vet att du ser, och jag vet att du är med oss och skyddar oss. Det enda jag inte vet är hur jag ska kunna flyga till Spanien igen när ingenting är som förut.
När det jag vet som finns kvar av dig är en gravplats.
Kommentarer
Trackback
