28/10
Nu har jag internet på min dator igen, himla bekvämt måste jag säga. Men har ändå varit skönt att vara utan några dagar.
Morgonen började med att duscha, försöka få i sig något att äta men jag hade en klump i magen av nervositet och ångest. Gick med Denise och mötte tjejer och övrigt folk som alla skulle till Norrtälje kyrka för att idag ta farväl av fina Melinda. Begravningar är så hemska, sorgliga och tunga. Men på något sätt även så himla fina. Ni förstår vad jag menar. När den första låten spelades brast det, även när mamma och jag gick fram för att lägga våra rosor på kistan. Men jobbigast var det när sista låten med Three Doors Down spelades. Då kom en massa känslor upp. Att få krama om min älskade Marielle och säga att jag älskar henne var skönt. Och Melinda var, kommer alltid vara, sin syster upp i dagen. Så himla vacker. Vila i frid ängel.
Mamma och jag gick sen och åt lunch, kina blev det! Därefter gick vi runt på stan i butiker och myste. Vi tog även en snabb-fika med Robban. Jag följde sen med mamma till bussen, och hälsade på mormor.
Och här sitter jag och undrar vad jag skulle göra utan min mamma, blir tårögd av bara tanken. En förälder har jag redan förlorat och jag får leva med mycket ångest i resten av mitt liv. Denna ångest försöker jag nu förhindra att få med allt annat i mitt liv framför. Jag tänker så annorlunda. Uppskattar allt mer. Försöker förändra. Tar inte för givet. Det låter som en kliché, när man säger att man inte vet vad man skulle göra utan någon. Men herregud vad jag inte ens vill tänka mig utan min mamma. Det finns inte. Och det finns många fler i mitt liv, som jag tänker likadant om. Det finns inte.
Idag vet jag många som sagt att detta var deras första begravning, och jag blir chockad. Jag vet inte hur många jag varit på. Men jag försöker förklara att van, det blir man aldrig. Det är samma men ändå olika smärta och sorgsenhet varje gång. Jag har haft olika relation till dessa personer jag varit på begravning för, därför är det även olika känslor vid varje begravning. Fingrarna bara springer på tangenterna nu märker jag, så mycket känslr kring detta.
Nu ska jag snart äta middag, börja byta om från ljusa kläder som var dresscoden på begravningen, till mörka för att jobba på Mobergs ikväll. Ja ni läste rätt, ni hittar mig i garderoben ikväll/natt. Hej redbull.
Och vare sig Amanda vill eller inte blir hon mitt sovsällskap inatt, då paret inte ska sova hemma gör jag då inte det heller alldeles själv. Ha en bra fredag allihopa!
Morgonen började med att duscha, försöka få i sig något att äta men jag hade en klump i magen av nervositet och ångest. Gick med Denise och mötte tjejer och övrigt folk som alla skulle till Norrtälje kyrka för att idag ta farväl av fina Melinda. Begravningar är så hemska, sorgliga och tunga. Men på något sätt även så himla fina. Ni förstår vad jag menar. När den första låten spelades brast det, även när mamma och jag gick fram för att lägga våra rosor på kistan. Men jobbigast var det när sista låten med Three Doors Down spelades. Då kom en massa känslor upp. Att få krama om min älskade Marielle och säga att jag älskar henne var skönt. Och Melinda var, kommer alltid vara, sin syster upp i dagen. Så himla vacker. Vila i frid ängel.
Mamma och jag gick sen och åt lunch, kina blev det! Därefter gick vi runt på stan i butiker och myste. Vi tog även en snabb-fika med Robban. Jag följde sen med mamma till bussen, och hälsade på mormor.
Och här sitter jag och undrar vad jag skulle göra utan min mamma, blir tårögd av bara tanken. En förälder har jag redan förlorat och jag får leva med mycket ångest i resten av mitt liv. Denna ångest försöker jag nu förhindra att få med allt annat i mitt liv framför. Jag tänker så annorlunda. Uppskattar allt mer. Försöker förändra. Tar inte för givet. Det låter som en kliché, när man säger att man inte vet vad man skulle göra utan någon. Men herregud vad jag inte ens vill tänka mig utan min mamma. Det finns inte. Och det finns många fler i mitt liv, som jag tänker likadant om. Det finns inte.
Idag vet jag många som sagt att detta var deras första begravning, och jag blir chockad. Jag vet inte hur många jag varit på. Men jag försöker förklara att van, det blir man aldrig. Det är samma men ändå olika smärta och sorgsenhet varje gång. Jag har haft olika relation till dessa personer jag varit på begravning för, därför är det även olika känslor vid varje begravning. Fingrarna bara springer på tangenterna nu märker jag, så mycket känslr kring detta.
Nu ska jag snart äta middag, börja byta om från ljusa kläder som var dresscoden på begravningen, till mörka för att jobba på Mobergs ikväll. Ja ni läste rätt, ni hittar mig i garderoben ikväll/natt. Hej redbull.
Och vare sig Amanda vill eller inte blir hon mitt sovsällskap inatt, då paret inte ska sova hemma gör jag då inte det heller alldeles själv. Ha en bra fredag allihopa!
Kommentarer
Postat av: Lina
Haha klart att jag menade det, rättade mig själv direkt i ett nytt inlägg ;) usch, själv har jag aldrig klarat att gå på begravningar trots att jag förlorat många unga vänner de senaste åren. Är så rädd att inte palla trycket så skjuter upp det och säger hej då på mitt eget vis. Jobbigt för dig och de andra som kände henne! Kram till er
Trackback
