En natt i mitt huvud
Oftast är jag en sån som inte är tyst, en sån som är rak och ärlig, en sån som kan säga det jag tycker eller känner högt utan att tänka efter eller bry mig, en sån som inte är diskret, en sån som är spontan.
Mina vänner brukar "sssch:a" mig och skratta för att jag kan säga saker som ingen annan skulle eller vågade, och jag är inte heller rädd för att säga det.
Men med det här, så blir jag av någon anledning helt otroligt tvärtom. Och jag förstår det inte fullt ut, jag gör det inte. Och jag hatar mig själv för att jag blir såhär. För att jag aldrig är så, inte med något annat. För att jag inte är van vid det. För att jag inget annat än förlorar på det. För att jag inget hellre bara vill slänga ur mig allt som finns innanför pannbenet och hjärtat, men spärren sitter där. Och jag vet inte vad som behövs för att den spärren ska försvinna. Jag vet inte var spärren sitter och trycker. Jag vet inte varför den ens finns där. Den där vidriga spärren som bara skapar frustration och den som förstör det som betyder något.
Jag är inte blyg och jag är inte feg. Det är jag aldrig. Jag kan nästan garantera att ingen av mina vänner skulle säga att jag är det heller. Så vad håller du på med Vanessa?! Vakna!
