vanessajacqueline's

När pappa gick bort, var jag ensam hemma i Huddinge i två veckor, jag gick inte utanför dörren det kommande fyra dagarna och när den första helgen kom tog jag mig in till Norrtälje vidare ut till Spillan för mys hemma hos Michelle och Kim med Isabelle. Sen dess har jag varit som en robot, inte bearbetat, inte sörjt, inte tänkt eller något åt det hållet. Sen dess har det bara handlat om allt jag nu blivit ansvarig för, allt jag måste ta hand om, allt jag måste sköta, allt jag måste avsluta, alla jag måste ringa osv.

Men igår, efter ännu ett samtal med mamma om hur jag/vi ska gå till väga med det här, efter att min frustration ännu en gång tyvärr gått ut över henne, efter att jag ännu än gång blivit arg över att inte veta vad jag ska göra, så insåg jag det. Pappa är faktiskt borta. Hans hjärta slår inte. Han andas inte.  Han lever inte. Han är begravd.
Jag är så arg på hans hjärta. Det där varma, stora hjärtat av guld. Det var inte så starkt som jag ville, önskade, trodde att det var. Det är dags för mig att ta itu med det här. Med min bearbetning, med allt som måste ordnas.
Det blev en lång måndagskväll.

Men nu är det en ny dag, och ibland är det ett under vad lite sömn kan göra.
För cirka tio min sen kom jag på vad jag vill göra idag. Det är en lång historia när det kommer till min (styv)morfar som gick bort i maj, kan säga som så att vi Cardoniusar inte fick hälsa på när han blev gammal och glömsk, på sjukhus, på Roos. Och när han gick bort fick vi inte ens vara med på hans begravning eller veta var hans gravplats låg. Ett tag har jag nu vetat att det är på Norrtäljes kyrkogård, och även att det är nära minneslunden.
Så jag ska nu ta mig dit och hitta honom, punkt slut.