vanessajacqueline's

I onsdags kväll var det två månader sen jag fick beskedet om pappa. Vid halv nio för att vara exakt. Jag visste det innerst inne två timmar innan när jag fått veta att det var akut och att mamma skulle ringa på en gång, jag förstod det direkt och det kändes så konstigt. När mamma sen ringde gick jag från vardagsrummet till mitt rum för där var det bäst täckning i lägenheten, och jag kommer aldrig någonsin glömma de tre orden: Pappa är död. Plötsligt var jag nere på knä på golvet och grät och skrek och hyperventilerade medan mamma försökte lugna mig och grät själv. Allt kändes som i en film. När allt bara går i slowmotion. Och man sett så många på film få ett sånt där besked. Och så händer det en själv. Och inte på film, utan på riktigt. Man kan inte hantera känslorna. Man kan inte hantera det faktum att det är sant. Jag förstår det fortfarande inte. Jag vet att det hade varit värre om han bott här, för då lever man med varandra på ett annat sätt än med 400 mils avstånd. Men när vissa säger; "vad skönt för dig", och menar på att det är skönare och lättare för mig än för andra som förlorat sin pappa, bara för att han bodde i Spanien.. Vet inte hur många gånger jag fått höra det och vill ge personen en rak höger. Har man inte upplevt det ska man inte komma och säga att man förstår eller någonting liknande. Men jag kommer inte förstå att han är borta förrän den dagen jag åker ner, och kommer dit för att hälsa på familjen. Men pappa finns inte. Denna gång jag åker ner ska jag nu besöka hans grav. Det är så fel, så sjukt, så jobbigt. Att skriva, att säga. Det känns som att alla bitar kommer falla på plats då, och jag kommer förstå att det är sant. Jag ångrar för all framtid att jag inte åkte ner tidigare, att de sista orden han hörde från mig inte var "Jag älskar dig". Men jag hoppas med hela mitt hjärta att han vet det.